Eleonora av Akvitanien

Nedanstående artikel bygger inte på någon egen forskning, utan är en förkortning och omstrukturering av ett kapitel i boken ”Resans syster, poesin” av Nina Burton, som även innehåller kapitel om isländska, brittiska och baskiska diktartraditioner, och som varmt rekomenderas.

Elsa Snakenborgh

Eleonora av Akvitanien knyts mycket av det som hände i 1100-talets poesi ihop, eftersom hon är en förbindelselänk mellan olika generationer av trubadurer och olika kulturer.

Eleonora var gift med Louis VII av Frankrike. Deras äktenskap måste ha varit något av en kulturkrock. Han var uppfostrad i Paris, där kultur var det som föddes i klostren och kyrkorna, medan hon kom söderifrån, där kyrkans grepp inte var lika starkt och kulturen blomstrade även bland folket. Hon var också barnbarn till hertig Guilhem IX, den förste Provensalske trubaduren. Eftersom hon var uppfödd med den nya kärlekslyriken introducerade Eleonora Paris obildade och pryda hov i den höviska kulturen.Det finns många rykten om hennes otrohet. 1151 brast äktenskapet med Louis helt. Då gästades Paris av en ung normand som bar tillnamnet Plantagenet och som var barnbarn till Vilhelm Erövraren. Den elva år äldre Eleonora blev hans älskarinna. Senare blev hon hans maka, och han blev så småningom också kung Henry II av England. Rivaliteten mellan Eleonoras båda män har nämnts som en av orsakerna till Frankrikes och Englands ömsesidiga fientlighet. Redan tidigare var Eleonoras rike större än Louis, och tillsammans med Henrys sträckte det sig från den spanska gränsen till den skotska. Eleonora blev därigenom Europas mäktigaste kvinna.

Äktenskap på 1100-talet var en ekonomisk och politisk inrättning (Eleonoras och Henrys son Rickard Lejonhjärta blev själv bortlovad vid ett års ålder), men i Eleonoras och Henrys äktenskap rymdes en hel del passion och poesi, och Eleonora såg också till att utnyttja sin ställning till att främja poesin i Europa. Under medeltiden var Frankrike Europas mest folkrika och inflytelserika land, och det färgade kulturen överallt.Poetiskt var den europeiska adeln mest präglad av nordfranska chansons de geste (som till exempel Rolandssången), dikter om starka män och hjältedåd, där troheten gällde Gud eller Frankernas kung. Eleonoras hov fann denna diktning hopplöst tölpig. Istället formades en helt ny kultur; den Angevinska, som knöt ihop Eleonoras occitanska arv med Henrys keltiska. Hjälten var inte längre frankernas Karl den Store utan kung Arthur. Keltiska sagomotiv blandades med fransk kärlekslära. Kvinnorna hade en stark ställning i båda kulturerna, och alltså även i den nya diktningen.

Eleonora visste själv vilken makt dikten hade. Trubaduren Bertrand de Born uppviglade hennes söner mot varandra. En engelsk ballad om Henry II:s erotiska historier fick Eleonora att hetsa sönerna mot sin far. Själv påstås hon ha inspirerat trubaduren Bernart de Ventadour till hans bästa kärleksdikter. Det är förstås inte säkert att det var henne han skrev om. I dikterna kallar han den tillbedda för Magneten, L’Aziman, men det finns mycket som pekar på att det var hon.

Bernart hade ingen hög rang som de första trubadurerna. För dem hade underdånigheten mot damen varit en artighetsprincip, men de senare poeterna var anställda hovpoeter, och alltså i socialt underläge. Bernart hade fått sitt tillnamn av greven de Ventadour, vilken dock kastat ut honom efter en affär med grevinnan…

När Eleonora återkom till Occitanien bjöd hon Bernart till Angers. Där sägs även den höviska kärlekens lagar ha formulerats i så kallade kärleksdomstolar, men det är troligtvis bara en myt. Dock förekom en slags poetisk sällskapslek där två poeter skulle ge olika svar på kärleksfrågor i stil med ”är det bättre att ha sin dam en sommardag eller en vinternatt?”. Något att fundera på för trubadurer vars återkommande teman var längtan och frånvaro.

Eleonoras minne vårdas inte särskilt ömt i Frankrike. I Chinon, där hon tillbringade en stor del av sin ålderdom, finns nästan inga monument efter henne. Man talar hellre om Jeanne d’Arc än om slampan som ratade Franrikes kung för Englands och därigenom inte bara fick ett större rike utan också en bättre älskare. Det finns en bild bevarad av henne i en ruin som varit ett litet bergskapell utanför Chinon, där hon avbildas på jakt med falkenerare. Några mil därifrån, i Fontevraud, ligger hon begravd, och gravmonumentet avbildar henne läsande, inte död som Henry II och Rickard Lejonhjärta. Detta är mycket passande, eftersom det var poesin hon i första hand älskade, och det är i poesin hon framför allt har bevarats.

Elsa