Av Elsa Snakenborg, Refererat ur ”Jarlens Sekel” av Dick Harrison
Jämfört med järnåldern var medeltiden full av förändringar när det gällde byggnadsteknik och boende. Det tog ett par generationer för nyheter att slå igenom, men ur ett historiskt perspektiv är skillnaden tydlig. Sättet att bo förändrades, och nya hustyper växte fram.
En stor och viktig förändring var övergången från gårdar baserade på långhus, till gårdar som bestod av flera byggnader med olika funktioner. Djuren flyttades ut till särskilda fähus, och häststallar blev vanligt på större gårdar. Lukten i bostadshusen måste ha förbättrats avsevärt av den här förändringen, men å andra sidan gick man miste om den värme som djuren spridit. Brist på värme, liksom brist på ljus, var två av de största problemen i medeltidens boende.
Det fanns under 1200-talet inget särskilt mönster för hur gårdens olika byggnader grupperades – de låg inte samlade runt en gårdsplan som under senare århundraden.
När det gällde byggnadskonstruktion fanns olika tekniker att välja mellan. Knuttimringen, där furustockar korsar varandra vid byggnadens gavlar, kom till Norden under sen järnålder och konkurrerade efterhand ut många andra tekniker. Det viktigaste bland alternativen kallas skiftesverk, där stolpar reses mellan en syll (vid marken) och ett väggband (vid taket), och virke sedan infogas horisontellt i utskurna spår i stolparna. Även skiftesverk kom till Sverige i slutet av järnåldern, men fick delvis andra användningsområden. Knuttimrade hus användes oftare till boningshus, och skiftesverk oftare till ekonomibyggnader. Eftersom furu framför allt användes till knuttimring, medan ek och annan lövskog fungerade bättre till skiftesverk, påverkades förstås också den geografiska spridningen. Sten och tegel var fortfarande för dyrt för de allra flesta. Även storbönder bodde i trähus, medan kyrkor och kungliga byggnader uppfördes i sten. Undantag var Öland och Gotland, där sten även användes till vardagliga byggnader. I Skåne, som tillhörde Danmark, var korsvirkestekniken mest populär.
Golvet i husen bestod oftast av jord, mer sällan av trä eller sten. Taken täcktes av torv, vass eller halm och isolerades med näver, granbark eller ris. På kyrkor och förnäma bostadshus kunde man också använda spån, bestruket med tjära. Fönster förekom i stort sett inte, även om det ibland fanns mindre gluggar i väggen eller taket. Ytterdörren hade däremot stor betydelse. Den var lägre än idag, och man fick böja sig för att komma in. Längst ner fanns en hög tröskel, och längst upp en överliggare som i finare familjer var rikt dekorerad. Själva dörren var också ofta utsmyckad. Dels lade man ner arbete på gångjärn, handtag och nyckelhål, men man hade också smidda utsmyckningar som ur praktisk synvinkel förstärkte konstruktionen, men också imponerade på besökare. Kors, rosetter och svastikor gjorde dessutom huset säkrare mot onda krafter.
Inne i huset fanns färre utsmyckningar och sparsamt med möbler. I allmänhet fanns bara ett rum, som innehöll en härd och en sovplats. Husbonden, hustrun och barnen sov längs med ena väggen i en eller flera sängar. Vuxna barn och tjänstefolk sov på enklare bänkar längs med motsatta långväggen. Man kunde också ordna sovplatser på loft eller i oeldade sovrum vid sidan av huset. Under sommaren när man arbetade utomhus och kanske långt från gården, sov man säkert utomhus.
Stolen var en exklusiv möbel för högt uppsatta människor. Vanligt folk satt på bänkar. De flesta bevarade medeltidsstolar kommer från kyrkor och ger förmodligen inte en rättvisande bild av hur stolar såg ut i de välbärgade hemmen. Även när det gäller bord finns det dåligt med fynd. Men helt outsmyckade var inte de medeltida hemmen. Textilbonader sattes upp både på väggarna och i taket, användes som förhängen och lades på borden. De hade förstås en praktisk funktion som isolering eller för att dela av rummet, men de var också mycket vackra. Det finns flera bonader bevarade, mest kända är de som hittats i Överhogdal i Härjedalen och den så kallade Skogbonaden från Hälsingland. De är gjorda med samma teknik (så kallad soumateknik) och är rikt smyckade med geometriska mönster, djur och svårtydda figurer.