Gudarnas häst
Vikingarna såg Islandshästen som symbolen för styrka och skönhet men även för fruktsamhet och livskraft. Hästen var mycket mytomspunnen och besjöngs ofta i de gamla sagorna. Islandshästens stamfader sades vara Sleipnir, Odens åttafotade springare. Han ansågs indirekt vara var hästs fader genom att man ansåg att han var med och blåste in sin livskraft i stoet vid varje parning. På grund av det ansågs islandshästen på många platser vara helig och den helgades ofta för att blidka gudarna. Bland de värsta illdåd man kunde göra var att rida en häst som ägaren hade helgat åt gudarna. Detta kunde straffas med döden, eller enligt den isländska lagen ”Grágás” med fredlöshet.
Ur Hravnkel Freysgodes saga: ”- Jag skall säga dig mitt anbud, sade Hravnkel.
-Du skall vakta femtio tackor på sätern och skaffa hem all sommarveden. Detta skall du uträtta för ett års kost och härbärge. Men så vill jag avtala ett förbehåll för dig liksom med mina andra fångvaktare: Freyfaxe går borta i dalen med sina ston. Honom skall du ge tillsyn både vinter och sommar.
En sak lägger jag dig på minnet: Du får aldrig komma på hans rygg, hur mycket det än är dig av nöden, för därom har jag lovat heligt och dyrt att jag skall bli dens bane som rider på honom.”
Att offra en häst var bland de finaste man kunde göra för gudarna, en bra springare kunde blidka självaste Oden en lång tid framåt. Man ansåg även hästen ha en stark magisk verkan då man reste en nidstång mot någon. Nidstången restes och riktades mot fiender man ville bli av med och om det satt ett nykapat hästhuvud på stången var den mycket mäktig.
Hästen kom till Island i mitten av 800-talet, ungefär samtidigt som Harald Hårfagre kom till makten i Norge. Norges dåvarande storbönder kände sig där inte säkra varken till liv eller egendom och efter stora skattepåslag sökte sig allt fler över havet, till Irland och framförallt till Island. Problemet var att båtarna var relativt små och man kunde inte ta med sig hur mycket som helst. Man fick nöja sig med att ta med sig bara de allra bästa hingstarna och avelsstona. För att kunna välja ut de allra bästa hästarna anordnade man stora tävlingar och kraftprov.
I hingstkampen lät man leda ut ett brunstigt sto i mitten av en arena i vilken man sedan släppte två unghingstar som fick slåss på liv och död om stoets gunst. I naturliga fall skulle den starkaste hingsten rätt snart ha jagat i väg den andre, svagare hannen. I det mycket begränsade område hästarna befann sig i var det emellertid inte mycket plats att fly , så därför ledde denna styrkemätning till skador och i många fall till döden.
Man anordnade också vansinnesritter, ofta med trälar på hästarnas ryggar. Dessa kapplöpningar leddes över både över berg och nedför näst intill lodräta branter. Trots att islandshästar betraktas som en av de mest fotsäkra hästar i världen var det i princip bara ett fåtal av de startande hästarna som kom över mållinjen.
Väl på Island blev hästen sedd som en statussymbol och som transportmedel, utan den var det svårt att ta sig någonstans på denna karga och klippiga ö. Aveln blev väldigt viktig för bönderna, man tävlade om att få fram den bästa ridhästen eller den vackraste färgen.
På 900-talet beslutade den dåvarande högsta beslutande församlingen, Alltinget, på Tingvalla att all införsel av främmande hästar till Island skulle förbjudas.
Det beslöts också att en häst som en gång lämnat landet aldrig får komma tillbaka. Dessa lagar står sig än idag. (Nutidens islänningar kan därför inte ta med sig sina bästa hästar ut på internationella tävlingar eftersom de inte får ta med sig den tillbaka igen. Därför finns de allra bästa hästarna kvar på Island, de kommer aldrig att bli tagna därifrån.)
De äldsta stamböckerna för avelshingstar och ston finns bevarade från 1100-talet. Däri kan man läsa att de isländska hövdingarna och stormännen ofta avlade hästar i sin speciella favoritfärg. Den traditionen finns även kvar i våra dagar, då olika gårdar är kända för olika färger på hästarna. Den finaste och mest eftertraktade nyansen, den sk. Vinddóttur- färgen, var en mörkt brun häst med silvervit man och svans.
En stor anledning att vikingarna såg islandshästen som en gåva från gudarna var dess mångfald av gångarter. Mest eftertraktad av dessa gångarten var tölten som även kallades ”Gudarnas gåva”. Tölten är en fyrtaktig gångart som får ryttaren att i det närmaste sitta helt stilla i sadeln. När man töltar kan känna som om man flyter fram, trots en ojämn och eländig terräng. Den gångarten var väldigt uppskattad, speciellt efter stora gästabud då balansen ofta inte var helt bra och man ville ha en säker och stabil hemfärd. Det förekom även att storbonden hade en eller ett par ”fyllehästar”. Hästar som var tränade till att hjälpa upp sin herre, då han i berusningen var på väg av hästryggen, för att sedan lugnt traska hemåt mot gården.
Under 1100- talet reducerades hästarnas antal på Island efter vulkanutbrott och nödår. Många hästar dukade då under och bara de starkaste överlevde. Därefter växte aveln stort och man fick fram allt bättre ridhästar. Man började även att mäta hästarnas krafter i olika föregångare till dagens tävlingar och kapplöpningar.
De började bli mindre och mindre blodiga och efter kristendomens antågande skedde heller ej så många blodsoffer som tidigare. Det var inte längre bara de allra bästa hästarna som fick överleva. Rasen växte allt mer och blev snart utspridd över hela Island.
Inte förrän på 1700-talet skulle Island återigen komma att härjas svårt av vulkanutbrott och missväxt för att då nära utplåna hälften av hästbeståndet på ön, men det var först långt senare i historien…
Liv Gunnarsdotter Måne
Källor:
Helmersson Stina, ”Islandshästen- skötsel, ridning och avel”
Henriksson Alf, ”Isländsk historia”